Det heter faktiskt mangafilm

Pingvindrumman snurrar

org. 輪るピングドラム Mawaru pingdrum

Brain’s base. 2011. 24×24′

Regi: Kunihiko Ikuhara. Manus: Kunihiko Ikuhara, Takayo Ikami. Musik: Yukari Hashimoto. Figurdesign och animationsregi: Lili Hoshino, Teruzane Nishii. Bakgrunder: Kentarō Akiyama, Chieko Nakamura. Färger: Kunio Tsujita. I rollerna: Miho Arakawa, Marie Miyake, Subaru Kimura, Ryōhei Kimura, Yui Horie.

Klarar Bechdeltestet: Ja. Klarar det omvända Bechdeltestet: Ja.

Att försöka finna den rätta tolkningen av ett verk som är mer eller mindre medvetet obskyrt är som astrologi. Allt låter alldeles rätt och rimligt tills man inser att förklaringen är så svävande att den lika gärna kunde ha gällt något helt annat. Därför ska vi inte försöka oss på något så utsiktslöst som att förklara Pingdrum. Däremot kan vi försöka förklara Kunihiko Ikuhara.

2011 års mest omtalade tv-animé, åtminstone bland de tittare som är tillräckligt gamla för att minnas den tid då film konsumerades i form av roterande runda plastbitar, var troligen Pingvintrumman snurrar. Serien var geniförklarade Kunihiko Ikuharas återkomst som regissör efter 14 års tystnad. Men när avsnitt 24 sändes i slutet av december blev det märkligt tyst. Förväntningarna hade varit så höga, inte minst bland de som tio år tidigare (det här var innan man kunde ladda ned tv-avsnitt timmen efter att det sändes) förälskat sig i Ikuharas största verk, Flickrevolution Utena (Shōjo kakumei Utena) från 1997. Förväntningarna var så pass höga att ingen riktigt ville erkänna sin besvikelse.

Ikuhara är en märklig man som gör märkliga verk, så att Pingvintrumman utvecklades till ett alltmer invecklat mysteriespel skrämde inte bort någon av de tittare som lockats till serien just på grund av dess regissör. Även när bara två avsnitt återstod på den med moderna mått långa tv-serien kunde man vänta sig en avslutning där åtminstone de viktigaste bitarna föll på plats. Utena lyckades vara både absurd i sitt upplägg och god underhållning i sitt genomförande, så varför skulle inte detsamma gälla ett verk som tagit ett decennium att förverkliga?

Den som väntade sig en ny Utena kunde dock inte undgå att bli besviken på Pingvintrumman, även om det nog krävs några år för att smälta intrycken och se både seriens svagheter och förtjänster. Men först måste man glömma allt vad Utena heter.

Kunihiko Ikuhara har inte många tv-serier på sitt samvete, faktiskt bara tre stycken. Efter att 1986 ha sökt jobb på Toei mest för skojs skull fick den unge konststudenten lära sig regikonsten av Jun’ichi Satō, och gjorde 1990 sin debut på gagserien Mōretsu A-tarō. När den pålitlige Satō 1992 fick ansvaret som serieregissör på Sailor Moon tog han med sig Ikuhara som avsnittsregissör, och redan i de allra första avsnitten känns Ikuharas alldeles speciella registil igen, trots att han arbetade under den mer erfarne Satōs auspicier. Sailor Moon blev en framgång långt över studions förväntan, och fick nya säsonger.

I Sailor Moon S (1994-95) bytte lärjungen och mästaren roller, och Ikuhara fick det övergripande regiansvaret för serien medan Jun’ichi Satō regisserade enskilda avsnitt. Ikuhara själv hade bara tid till tre avsnitt under Sailor Moon S 38 avsnitt, men den säsongen är ändå hans verk, genomsyrat av hans ton.

Debuten som serieregissör på den industriellt producerade Sailor Moon följdes 1997 av Utena, uppfunnen av den kreativa gruppen Be Papas som Ikuhara bildat för ändamålet. Det var en serie som innehöll allt som Kunihiko Ikuhara tyckte om och allt han var bra på, som flörtar till 70-tals-shōjo, avantgardeteater, transvestism, dunkel symbolik och absurd humor. Och märkligt nog svalde publiken verket med hull och hår. Efter den något mer kontroversiella Utena-långfilmen Adolescensens uppenbarelsebok (Adoresensu mokushiroku, 1999) blev det tyst. Ikuhara ägnade sig åt teater, manga, romaner och utlandsstudier, och gjorde endast enstaka inhopp med storyboard och liknande på enstaka avsnitt under 00-talet. Fram till 2011, då ”Ikuni” gjorde comeback med sin tredje serie på 20 år.

 

Jämförelser mellan Utena och Pingdrum är dömda att hänga på en skör tråd, men backar man ett steg till Sailor Moon ser man hur stort intryck den serien gjorde på Ikuhara, och till hur stor del Sailor Moon S är Ikuharas verk, trots att den gjordes på löpande band efter en befintlig förlaga.

I båda serierna kretsar intrigen kring en sjuklig flicka vars öde är förbundet med världens öde i ett större perspektiv. Hotaru Tomoe i Sailor Moon är så svag att hon får andnöd när hon sprungit 60 meter, Himari Takakura hinner under Pingdrums gång dö åtskilliga gånger. I själva verket har både Hotaru och Himari fått en andra chans av övernaturliga varelser – Hotarus liv räddades av den utomdimensionella ”Mistress 9″, även känd som ”Tystnadens Messias”. Himari väcks åter till liv av ”Princess of the crystal”, en självutnämnd gud som härbärgeras i en pingvinmössa med löshår från djurparkens presentbutik. Bådas fortsatta hälsa hänger på mystiska läkemedel som inte kan skaffas med lagliga medel – Hotaru måste försörjas med kristaller som utvinns ur rena hjärtan (på bekostnad av bärarens liv). Himari hålls bara till liv via medicin från en häxdoktor från andra sidan graven, liksom Hotarus far professor Tomoe står för inhämtandet av kristaller.

Ingen av flickorna hålls vid liv genom någon gudomlig nåd; de övernaturliga varelserna behöver deras kroppar för att uppnå sina egna syften. Medan pingvinguden beordrar Himaros bröder att leta upp den mystiska ”pingvintrumman”, som kan vara en magisk dagbok eller ett äpple men absolut inte någon trumma, kräver Mistress 9 av Hotarus far att skaffa fram den heliga gralen. Pingvintrumman kan ändra hela världens öde, medan ”Tystnadens Messias” behöver sin gral för att ödelägga världen och bereda väg för mörkrets härskare ”Farao 90″. I båda fallen blir det en huggsexa om de magiska föremålen, där Sailor Moon och hennes vänner står mot Sailor Uranus och Neptunus som bättre inser läget och inte skyr några medel för att förhindra världens undergång. Det är samma splittring som mellan Himaris bröder Sôma och Kamba eller mellan bröderna och Masako och Yuri, som behöver pingvintrumman för att bota sina nära eller väcka de döda till liv. Och i båda serierna finns föräldrarnas svek, föräldrar som satt sina organisationer och sina syften framför sina barns väl. Den återkommande frågan är vad man är villig att offra för att uppnå sina mål, om även människooffer är förlåtliga. För Sailor Uranus är livet ett nollsummespel, medan Ringo aldrig tappar hoppet – liksom Sailor Moon femton år tidigare.

Om Pingvintrumman lämnade för många frågor obesvarade fungerar den mer konkreta Sailor Moon S som ett utmärkt facit. Den senare är också ett exempel på hur lyckat resultatet kan bli när ett excentriskt geni får arbeta inom fastare ramar.